Då var det vår tur att försöka förklara vad alla lärare runt om på planeten jämt försöker förklara:
Med en modern form av kommunikation (språk, skrift) förklara den naturliga urkommunikationen: Det vi kanske kallar intuition, energi, en djup känsla, frekvens, sinnesstämmning, högsta medvetande… Etc etc, ni ser, kärt barn hava många namn.
Här gör vi ett tappert försök för vägledning till förståendet om observeraren. Du ser, ditt medvetande kan observera precis allting som pågår inuti din kropp.
Känslor, tankar… Dessa fastnar enbart när vi identifierar oss själva som dem.
Så, ni kan förstå friheten som kommer med att egentligen inte vara dem?
Friheten som kommer när man insér den naturliga observeraren inuti oss, kanske det så kallade, själens öga.
Det är som allt annat,
desto mer vi lägger tid på det desto bättre blir vi på det.
”Allting blir ingenting, och ingenting blir allting”
Så skulle man kunna beskriva skiftet då medvetandet avlöser sig från hjärnans hitte-på identifieringar.
Det här medvetandet finns enbart i nuet, precis i den stunden du just nu befinner dig i. Ingen annanstans. Den har en djupare förståelse av allt som sker inuti och runt omkring oss än hjärnans filtrerade tankeverksamhet.
Första gången man upplever känslan av ”vem man egentligen är”,
eller liksom,
kärnan till ens upplevelse.
Så halkar man troligtvis rätt snabbt tillbaka till hjärnans filtrering. Vi är ju vanedjur trots allt, å desto mer ”omedveten” man är desto mer fäst i hjärnans vanor är man.
Det kan vara en av de skönaste grejerna med att leva från sin kärna. Livet blir mer av en freestyle och man uppskattar precis allting mera, för att man har en djupare inlevelse i självaste livet.
Typ som om jag rullar till affären, förut kunde jag tänka på massa drama, problem, relationer, vad jag behövde fixa osvosv..
Nu om jag rullar till stan kollar jag upp i skyn, känner solstrålarna, observerar trädens subtila dans i vinden eller uppskattar något annat.
Inlevelsen från kärnan är otroligt skön och befriande, det känns som att man verkligen lever livet i varje stund.
En hyperaktiv hjärna hade klassat stunder som dessa för meningslösa och onödiga så den spenderar hellre tiden på att försöka lösa problem.
Paradoxen är att den här problemlösningen är själva problemet. Känslan av att man själv eller livet inte är tillräckligt kommer precis härifrån.
Det våra vänner, är en av de skönaste grejerna som kommer ifrån att lyckas avidentifiera sig med sin hjärna. Verkligheten känns liksom äntligen verklig… Inte som en illusion av en verklighet där ingenting blir riktigt uppskattat å man bara tågar på dag efter dag utan att ens känna sig levande.
En till paradox är att vi alla lever ifrån det här medvetandet hela tiden, den såkallade observeraren. Det är en av orsakerna varför vi kallar våran workshop den 22:a December 2024.
”Att komma hem”
Det är precis så det känns. Man känner sig hemma i sig själv, på planeten, i sina känslor… Man känner sig hemma i hela sin verklighet.
Våran uppgift här är att hjälpa dig observera två olika versioner av dig själv. En version av dig som är fullastad av minnen, identifieringar, trauman, paralleller och illusioner likt ett intelligent pussel baserad på upplevelser. Den kan aldrig uppleva någonting fullt ut eftersom den alltid pusslar ihop saker rent intellektuellt. Ett mycket bra verktyg som tillåter oss att vara smarta, men är inte skapt för att uppleva hela vår verklighet med.
Den andra versionen av dig… bara… är…
Vi ger dig ett rum av tystnad och välkomnar dig att närvara där.
Om du tänker på meningen:
”Jag är mig själv”
Så är observeraren: ”Jag är”
Och hjärnans version av dig är ”mig själv…
Så paradoxalt & ironiskt nog så kan man nästan säga att meningen ”Jag är mig själv” faktiskt beskriver två olika personer.
Ok, nu har vi pladdrat runt om hur vi faktiskt kan hitta till kärnmedvetandet.
Enklast är att sätta sig på en lugn skön plats. T.ex Hemma, i skogen, ute i trädgården etcetc.
Frivilligt är att ha hörlurar på sig med t.ex. frekvensmusik, du kan söka på (binaural music, 528hz) etcetc.
Bara börja fokusera på din andning:
Först känns det som att det är hjärnan som försöker fokusera på andningen.
Sen känns det som att hjärnan fokuserar på andningen.
Sen andas man bara…
Det är när man enbart andas som verkligheten känns verklig. Hur länge det tar att hitta hit är 100% individuellt beroende på vem, var, och hur man är.
Det är det allra första steget som låser upp alla andra steg.
Tillslut baseras hela ens liv från den här platsen,
man kan nästan påstå att det är då det blir humant att leva.
Det är den här platsen vi alla vill uppleva livet ifrån.
Det är här vi känner oss hemma.